Fair Actions granskning: Svenska storbankers investeringar i H&M

Det kan inte ha undgått någon att H&M:s mål rörande fabriksarbetares rätt till skälig lön inte uppnåddes under 2018, vilket konstaterats av både H&M och externa utredare. I december skedde demonstrationer i Bangladesh, där textilarbetare påtalade just sin rätt till en levnadslön. Därefter utlovades en liten ökning av minimilönen. H&M är det företag globalt som köper in flest kläder från just Bangladesh.

Idag släpptes en rapport av organisationen Fair Action, samtidigt som även H&M presenterade sitt bokslut. Kritik riktas mot svenska storbanker, som har investerat i H&M. Trots att det investerade totalbeloppet uppgår till 13 miljarder kronor, menas bankerna inte bedriva ett tillräckligt omfattande påverkansarbete. Ett flertal organisationer betonar att företag som H&M (men även Kappahl, MQ och Lindex), inte genomför tillräckliga förbättringar avseende att tillgodose att anställda erhåller en levnadslön.

Kort sammanfattat är det Handelsbanken, Länsförsäkringar, Skandia, Nordea, SEB, Danske Bank och Swedbank som är i blåsvädret, även om kritiken mot de olika bankerna skiljer sig åt. Handelsbanken och Länsförsäkringar har inte lyft frågan och Nordea samt Danske Bank uppger inte vad som görs. Swedbank, SEB och Skandia (där Swedbank och SEB är de som har mest investerat i H&M) har haft en viss dialog även om inte tillräckligt konkreta krav har ställts. Swedbank, som enligt Fair Finance Guide är en relativt hållbar bank (i jämförelse med andra svenska storbanker), har en kontinuerlig kontakt med företag som H&M men medger själva att det finns utrymme för förbättring.

H&M:s svar på kritiken har bland annat varit att inte de själva enbart ska höja lönerna, utan att det är en förändring som bör ske inom hela den aktuella branschen. Detta kritiseras dock av exempelvis Neva Nahtigal på Clean Clothes Campaign, som menar att ett sådant förhållningssätt enbart skjuter upp på den förändring som bör ske för att bekämpa fattigdom. Fair Finance Guide nämner även att 80 procent av de anställda inom textilindustrin i Bangladesh är kvinnor, vilket gör H&M:s egen åsikt att de bidrar till en förbättrad ekonomisk ställning för kvinnor otroligt ironisk när sömmerskorna inte ens erhåller en skälig lön (vilket riskerar tillfredsställandet av andra basala behov så som föda, boende samt hälso- och sjukvård). Andra svenska klädföretag, i det här fallet Kappahl, Lindex och MQ, sätter till skillnad från H&M dock inga mål avseende just sömmerskors levnadslön.

Det här är ett tydligt exempel på vad för konsekvenser det innebär att frågan om företagsansvar är så pass diffust formulerad. H&M som betonar att det är en branschfråga, har visserligen rätt i att frågan rör hela textilindustrin, men innebär detta att de som enskilt företag inte bör göra sitt yttersta för att bedriva ett socialt hållbart arbete? Även de svenska storbankerna som kritiserats har ett ansvar avseende vilka företag de väljer att investera i, samt bedriva ett omfattande påverkansarbete rörande den här typen av frågor. Istället visar Fair Actions rapport att det inte finns tillräckliga riktlinjer för just frågan om levnadslön för anställda inom leverantörskedjan för de företag bankerna väljer att investera i. Är det etiskt korrekt att investera pengar i företag som inte ens betalar ut en lön som dess sömmerskor kan leva på? Och när detta redan sker, är det då rimligt att inte försöka påverka sådana företag att ta mer ansvar för sin verksamhet?


Referenser: